Dagens praktik är över och nu sitter jag och väntar på bussen. Hann förbi Apoteket som skulle hört av sig för drygt en vecka sedan och så får jag den minsta påsen så jag precis kan hålla i den... Tycker dom var lite snåla med påsvalet.

På bussen till praktiken just nu och får samåka med en av mina apor till grannar.
Vi hade väldigt nära relation innan och plötsligt tog den slut när jag förstod att dom snackat skit om mig, som dom för övrigt har gjort om nästan alla andra dom har någon relation till. Men efter allt som jag gjort för dom och så mycket som jag ställt upp på dom så trodde jag inte att dom var sådana svin mot mig, man slutar aldrig förvånas.
Det är deras förlust men det gjorde ändå väldigt ont. Nu totalignorerar jag dom och det är väldigt effektivt.
Ibland är det bara lättare att hata folk!

Jag växte upp med en mamma som inte varit så fungerande och en bror som fått utså mycket han med.
Jag började göra mig illa när jag var 11 år och har aldrig slutat sen dess men det har sett annorlunda ut genom åren. Sen några månader tillbaka så har jag jag haft en stark längtan efter att skära mig igen och fallit dit 2 gånger men det har inte gett önskad effekt. Jag skäms över mig själv och ifrågasätter ofta om jag är värd att få leva.
Jag önskar att jag hade en mamma och pappa som älskade mig, fanns där för mig unde min uppväxt och som jag kunde känna stöd från istället för att ibland få göra en stand in till mamma när hon var okontaktbar. En pappa som verkligen kunde vara min pappa utan att kladda på mig. Men man kan inte få allt och det finns alltid dom som har det värre.

Det har varit mycket runtomkring och det har påverkat mig ganska negativt.
Har varit typ helt pank i 2 månader nu t.ex för att alla pengar gått till att hetsäta och spy (en mycket dyr och korkad sak att göra). Fast de sista 2 veckorna har varit väldigt bra när det gäller maten iaf.

Jag står även i kö för en gastric bypass och har bara 3kg kvar att gå ner tills jag får göra den, och självklart har jag inte varit helt ärlig med dom vilket jag kanske borde... men då vet jag att jag inte kommer få göra den. Jag är samtidigt rädd och nervös för att få komplikationer, samtidigt som jag önskar att det går snett och kanske kan resultera i ett okej dödsfall.
Operationen kommer iaf hjälpa mig så att jag inte kan äta så mkt och jag kommer äntligen att bli smal!

Som det är nu så tränar jag tillräckligt men äter alldeles för mycket, men sista veckan har jag även kunnat äta mindre vilket har visats sig på vågen, så om det bara kan fortsätta så här nu så kommer det bli bra snart!

Jag kan erkänna att min relation till mat är inte den bästa men samtidigt så kan jag inte hålla med om att jag har en speciell ätstörning heller. När jag mår bra så är det inga problem med maten utan det blir att jag avreagerar mig med mat när det är rörigt runt omkring... Det går verkligen i perioder. Om man jämför med andra så är mina "besvär" nästintill obefintliga!

Något som har funkat bra dom sista dagarna är allt pyssel jag håller på med till en vän som beställt en virkad filt i form av mormorsrutor så det har jag sysselsatt mig med ett par dagar nu.

Fortsättning följer

Jag har under en längre tid funderat på att börja skriva men jag har bara inte hittat rätt ställe. Kanske kan detta bli min frizon där jag kan skriva om allt som behöver få komma ut men som jag inte vågat/velat att andra ska veta om.
Det känns som att jag borde kommit längre med mig själv och att min omgivning ibland ställer för höga krav. Jag känner att jag fått så mycket hjälp och stöd från samhället men ändå så känns inte allt bra än.

Det finns en bit av mitt liv som jag aldrig riktigt pratat om och som jag förnekat och skämts för. Nu börjar jag fundera på om det är den biten jag måste ta itu med och få hjälp med för att nå mitt hälsomål. Att må bra.