Förutom att jag åt potatismos till frukost igår så gick det bra med nutrilett resten av dagen! Kanske lite tramsigt men jag är fan stolt över att jag klarade en hel dag utan att hetsäta och spy! Och än så länge har jag inte stött på några svårigheter för dagen, vilket känns lite för bra för att vara sant. Ställde mig på vågen nyss och den sa 113,5kg så det finns en liten chans att jag klarar av att gå ner 3 kilo tills den 14.e när jag ska prata med dietisten. Och på tisdag så är det invägning och scanning på schemat. Får se vad den hemska vågen säger och om den påstår att jag fortfarande är som en 43 åring. Läskigt!

Ska ta en cykeltur med voffsan och bara njuta av mina framsteg!

Nu är det slut tramsat! Jag måste hitta mig själv och sluta såra de personer jag bryr mig mest om. Att få höra i princip allt det man inte vill höra från sin bästa vän svider riktigt jävla hårt men det är garanterat nödvändigt. Känns som jag har två val nu. Antingen så tar jag tag i mig själv på riktigt eller så fortsätter jag och gräva min grop ännu djupare, och jag väljer nog att ta tag i mig själv.

Vet inte riktigt i vilket hörn jag ska börja i men tror att det är lika bra och börja med det värsta, mate, som är grunden till allt.

Det kanske kommer låta jätte snett men jag väljer att äta Nutrilett några veckor för jag vet att jag måste få in rutinerna och det tar ju noll tid att blanda lite pulver med vatten och dricka det sex gånger om dagen så det ska jag göra nu.

Dom kommande 2 veckorna ska se ut såhär:

Träna 2 ggr/veckan

Nutrilett 2 veckor med undantag för en trerätters nästa vecka

Arbetsträna 3 dgr/ veckan

Dom två kommande veckorna efter det ska se ut såhär:

Träna 2-3ggr/v

Nutrilett 2 veckor med vanlig lunch

Arbetsträna 4 dgr/veckan

Sen undrar jag om mitt förflutna fortfarande hemsöker mig men det märker jag väl snart. 

Fick en glad överraskning idag av en vän som nyss fått barn, hon vill gå och käka en trerätters med mig nästa vecka och gissa om jag blev glad! Satt och åt min jävla tonfisk ur burk, för att hålla nere på kalorierna, men sen bestämde jag mig för att göra lite blåbärs paj, mums, men marsan sås. dubbelmums! Självklart så blev det inte bara för en person utan för typ sex och så var ångestcirkusen igång igen! Äta, kräkas, äta kräkas etc. ja, det kan jag, och jag blir lika arg och besviken på mig själv varje gång. Så jag tog hunden för att gå till grannen för att hoppas på att hon hade en bättre dag än mig, men hon var inte hemma såklart så jag tog en liten promenad med hunden och försökte tänka på annat. På vägen hem så såg jag att konsum hade öppet så jag slank in där och letade efter något att skära mig med (för nu kände jag att jag i alla fall testat att avleda mig på andra sätt först och främst). Självklart så hade dom inte vad jag letade efter så då stod jag och tittade på rakhyvlar.. men nej, det orkar jag inte pyssla med.

När jag kom in så slänger jag mig i städskåpet, där jag brukar förvara mina sådana saker och jag vet att jag ska ha det hemma men hittar det inte och bryter ihop fullständigt.

Då kommer min fina voffs och tröstar mig så nu är det väl relativt hanterbart igen men vad fan ska man göra?

Egentligen så vill jag vara en förbild för yngre men det går ju inte om jag ska hålla på såhär, vilket jag inte får mindre ångest över. Och hur i hela helvettet ska jag klara av att gå ner 5 kilo på tio dagar?

Sitter fortfarande och vill skära mig, är det patetiskt? 

Jag orkade inte dra till arbetsträningen idag men jag tog mig dit och var där ett litet tag iaf.
Jag har kommit till insikt med att jag behöver massor med tid för mig själv för att försöka bygga upp mig igen.
Så idag så vill jag klara av att stå mot frestelser och försöka hålla mig till nutrilettshakes! För om 1 1/2 vecka så ska jag ha lyckats gå ner 5 kilo så nu får jag hålla tassarna i styr!
Dagen börjades med en tallrik müsliyoghurt och banan och resten av dagen ska bara vara nutrilett!

Hälften av tvätten är inlagd i skåpen, Kia fick sig en vettig promenad idag och jag har tränat nu på kvällen. Jag skulle ha varit på arbetsträningen men det fanns verkligen ingen ork till det.
Och nyss var jag ute och kissade hunden och givetvis var jag tvungen att ställa mig på vågen och nu rasade hela dagen samman! Ska sova nu och försöka ta mig upp till arbetsträningen imorron iaf

Low energy level

Klockan är snart 11 och jag skulle egentligen varit på min arbetspraktik nu men det finns ingen energi till det alls. Jag kan inte sluta tänka på allt vad folk har sagt till mig, ”vet inte om jag känner dig” ”du borde kanske lägga in dig” ”du är lite väl speedad så försök att lugna ner dig” ”det är du som förstört familjen” ”du har inte fått nog med stryk” ”det känns inte kul att se dig vara så här låg”. Dessa meningar cirkulerar i mitt huvud hela tiden och sen har jag fortfarande den där längtan av att skära mig riktigt illa.

Dagens projekt blir att lägga in tvätt, ut med hunden och dra lite kätting och sen träna. Jag kan ju säga att inget av det känns möjligt men jag ska försöka. Ska ta och sova en stund så kanske det känns lättare sen.

Tänk vad mycket lättare det var om man var batteridriven.. så länge det finns ström iaf...

Sitter och tittar på nya efterlyst på tv och fick flashbacks när en tjej berättade om en grov våldtäckt. Jag önskar att jag kunde tänkt som henne när jag var 16.

Jag flydde ofta hemifrån när jag var tonåring, dels för att jag ville att min lillebror skulle slippa se mig och mamma bråka och dels för att jag kände mig väldigt ensam när jag var hemma och ville hellre vara med mina vänner.

Vi var antingen tre eller fyra tjejer som var runt i malmö på helgerna hos olika killar och män på hemmafester. Och lustigt nog var det aldrig några andra tjejer än vi på festerna och killarna var mellan 18 och 40. Vi tjejer hade alltid fri tillgång till sprit och det var ju jättegeneröst tyckte jag. Jag kommer ihåg en kväll när vi satt i ett kök och skålade och ju mer sprit jag drack desto mindre brydde jag mig om allt, att jag var mobbad i skolan eller att mamma var arg och orolig hemma. Jag ville bara bli lite mer packad så skulle allt försvinna även om det bara var för en liten stund. Efter varje gång jag reste mig för att gå till toaletten så snurrade allt mer, jag tappade balansen och tillslut hade jag svårt att uppfatta vad någon sa till mig även mina vänner som jag normalt sett inte har några problem med att förstå. Jag gick in på toaletten, låste, pissade, tvättade händerna och gick ut. En av de yngre killarna ville visa mig något så jag följde med honom in i sovrummet där han knuffade ner mig på sängen och började försöka kyssa mig och massera mina bröst. Jag sa ”nej, jag vill inte, sluta” men det var ingenting som han brydde sig om. Jag försökte resa mig men han satt på mig, så jag försökte åla mig loss istället och efter ett tag så ser jag sovrumsdörren öppnas och in kommer två killar till. Den ena står vid dörren medan den andra hjälper till att dra ner mina byxor och trosor och han som var med mig först sitter över mig och håller fast mig i sängen. Det kommer in två killar till som står vid dörren och tittar på och pratar ett språk som jag inte förstår och skrattar och ler.

Jag låg på sängen medan två av dom turades om och knulla mig och dom andra stod och tittade på och log och skrattade. Tårarna rann ner för kinderna och nästan in i öronen och det enda jag tänker på är att det är mitt eget fel, att jag förtjänade det och att jag inte duger till något annat. Tillslut så drar dom upp sina byxor och gör en ”high five” med sina kompisar och lämnar sedan rummet. När jag tagit på mina kläder igen så går jag till toaletten för att tvätta av mig. Jag ser två av mina vänner i köket fullt upptagna med varsin kille som taffsade på dom. Precis när jag ska stänga dörren så är det en man som tränger sig in och låser dörren. Han drar ner sina byxor och säger ”sug av mig”. Jag vägrar och ber han gå ut så jag får vara ifred. Han trycker upp mig mot väggen lite hotfullt rakt på en krog så jag hörde att min bh gick sönder, tvingade ner mig på knä, håller fast mitt huvud och pressar in sin kuk i munnen på mig så jag kräks. Han hjälper mig att tvätta av mig lite, sen tar han ett fast grepp med sina händer igen om mitt huvud och trycker in den i munnen på mig igen snabbare och snabbare, precis som att han hade rätt att göra som han gjorde, efter en liten stund släppte han mig och börjar runka och plötsligt så har jag hans sperma över hela ansiktet och i håret. Han satte på sig byxorna igen och gick ut och jag låste snabbt dörren igen.

Jag stod och tvättade av mig i ansiktet och hans sperma från håret, allt smink var ju redan överallt där det inte skulle vara. Precis när jag ska öppna dörren så känner jag att det ömmar lite på ryggen så jag vänder mig om så jag ser min rygg i spegeln och det har blött igenom min tröja lite grann som var vit. När jag drar upp tröjan så har jag ett stort rivmärke från kroken på väggen, och första tanken var ”hur fan ska jag förklara detta för mamma????”

Jag gick ut och försökte locka med mig mina vänner som var fullt upptagna med att grovhångla och nästan ha sex framför alla. Jag grät och bad dom följa med mig därifrån men det var dom inte så sugna på. Jag kollade på klockan och vi skulle missa vår buss. Och jag hade LOVAT en av mina vänners mamma att vi skulle komma hem i tid. Jag tar på mig min jacka och skor och springer därifrån, fortfarande väldigt packad och trillar på gräsmattan. Jag tittade mig omkring och försöker komma ihåg vilket håll vi kom från. Jag satt och höll om mina knän och bara grät, jag viste inte var jag var och inte åt vilket håll som var hemmåt. Tillslut kommer mina vänner ut och frågar hur det är med mig och jag fortsatte gråta och sen blev jag förbannad och sa att vi missat bussen och medan dom satt och blev upphånglade med varsin kille blev jag våldtagen i sovrummet. Det blev väldigt tyst och vi gick mot busshållsplatsen och fick sitta där och vänta fint en timme och vi sa inte mycket till varandra. Dom bad om ursäkt massvis med gånger men vad hjälper det?

Helgen efter eller efter det hände det något liknande osv. och efter tillräckligt många gånger så var jag förberedd på vad som skulle hända även om det inte hände alla gånger vi festade men kanske hälften. Men ändå så följde jag med på festerna för när jag drack tillräckligt mycket sprit så brydde jag mig inte om något alls och det var så skönt. Jag viste att min lillebror skulle få det bättre med mamma på helgerna utan mig, och egentligen bättre helt utan mig så valet var enkelt för mig. Jag valde att fly till malmö, supa mig full och ibland bli våldtagen och ibland bara behöva suga av någon eller bara bli lite taffsad på istället för att vara hemma med min familj för det blev bara bråk och det gjorde så ont att se min lillebror så ledsen när jag och mamma skrek, knuffades och jag hotade med att ta livet av mig och hon skrek att hon önskar att jag inte var hennes barn osv.

Vi har haft familjestunder som varit bra också men det var oftast mycket bråk och skrik tyvärr och värre blev det när mamma gifte sig med den där jansson, men det tar jag inte nu.

Adhd, ätstörning, ångest och depressionsproblematik, självdestruktiv, borderline, ptsd, missbruk, social fobi och dyslexi är diagnoser jag har haft och dom flesta har jag kvar. Bipolär är en diagnos jag blivit medicinerad för men aldrig blivit utredd för och nu ser jag ingen mening med att bli utredd för jag käkar nog med mediciner som det är för min adhd. Men jag börjar ana att det inte är omöjligt att jag är bipolär.
För 2 veckor sedan var jag hög på livet och fick till och med en kommentar från en vän att han tyckte jag var lite väl speedad och att jag skulle vara beredd på ett bakslag... Och bakslaget har anlänt!
För 1 ½ vecka sedan satt en av mina bästa vänner och sa till mig att hon inte riktigt vet om hon känner mig, jo, på ett känslomässigt plan. Jag tror inte att jag förstår det helt men oavsett så var det fruktansvärt svårt att lyssna på de saker hon hade att säga. Att jag inte är en egen person, att jag bara kopierar andra. ?så fort jag pratat med den personen om det så är det bara det som gäller tills du snackar med någon annan om något annat och då är det bara det som gäller.?

Hon berättade att hennes 15 åriga dotter inte ville att hon skulle visa mig en lampa som hon ville ha för att jag kanske skulle köpa en likadan, samtidigt som hon säger att hennes dotter tycker väldigt mycket om mig.

Jag vet inte om jag kan beskriva hur smärtsamt det faktiskt var att lyssna på. Hon är den personen som jag umgåtts med kanske i snitt 4 dagar i veckan med i 1 1/2 års tid (undantag när vi varit bortresta), strunt samma egentligen. Poängen är att hon är den jag umgåtts mest med och den personen jag faktiskt litar på och som jag vågar visa mig sårbar inför.

Det som var och fortfarande är jobbigast, jag vet att allt hon sa var för att hon bryr sig om mig även om hon viste att jag skulle bli ledsen. Jag satt i min fåtölj med händerna för ansiktet och ville bara försvinna och när hon kom och höll om mig och sa att det var jobbigt att se mig så ledsen. Någonstans så ville jag bara slita ut henne ur lägenheten, skrika och vara förbannad men eftersom jag vet att hon inte vill såra mig så kunde jag inte bli arg, bara ledsen och uppgiven.

Från den dagen så har jag försökt att kämpa för att hålla masken uppe men nu har det tagit tvärstopp och jag känner mig mest som ett ytligt skal utan innehåll som vandrar runt och försöker hålla uppe ett hopp om att det kommer bli bättre snart.

Jag försöker hitta förklaringar för att förstå varför jag mår som jag gör och försöker lite desperat hitta saker som kanske kan hjälpa. Fysisk aktivitet vet ju alla att man mår bättre av, och så även för mig när jag väl lyckas motivera mig själv till det. som tur är har jag ju hunden, annars hade jag nog inte lämnat lägenheten alls. Jag köpte vitaminer på konsum igår med alla möjliga vitaminer i, bland annat B12 som jag hört att man kan bli nedstämd av om man har brist på. jag försöker hålla efter i lägenheten för att jag vet att jag mår bättre av att ha det rent omkring mig, men det är jättesvårt för egentligen så vill jag inte existera. Jag vill bara sätta ett knivblad mot min handled, trycka det hårt mot huden och dra till. Jag vill se hur hur huden och fettvävnaden delar på sig och känna varmt blod pulsera ut tills jag blir utmattad av blodförlusten. Jag har ju vänner som har nyckel till lägenheten så det är teoretiskt genomförbart, men jag vill inte lämna min hund... Hon är anledningen till varför jag kämpar och det är hon som ger mig hopp!