Mycket har hänt sedan september, både bra och mindre bra saker men lite snabbfakta..

Sen L, som jag trodde var min bästa vän, sa upp kontakten med mig så har jag insett att min relation med henne inte var så sund alls. Jag har märkt att jag har många vänner runt omkring mig som tycker om mig för den jag är och som inte vill att jag ska ändra på mig på något sätt.

Jag köpte ett säsongskort på hockeyn och nu är jag tillsammans med min hockeygranne och älskling, T.

Jag har nu kommit upp i 50% på arbetsträningen och ska iväg på något tjockisläger nu i slutet av januari.

Mitt nyårslöfte för 2016 är att skippa spriten och ta tag i skiten! Efter att jag fick en ordentlig snefylla som resulterade i att jag hamnade i fyllecell där jag fejkade ett självmordsförsök, hamnade på akuten, sen IVA, för att sen hamna på psyk och bli hem släppt efter samtal med läkaren.. ja, det är galet och bisarrt, och inget som nånsin får hända igen.

Tyvärr är det så att drickandet har kommit med T eftersom han tycker om att vara ute och festa och dricka öl med sina vänner. Jag har ju känt att om jag inte följer med så får jag ju aldrig träffa honom men det håller på att ändras nu också.

T har från och med idag blivit hundägare och har förstått att det kommer bli mkt mindre festande iaf, men vi har inte direkt pratat med varandra om allt som hänt med min snefylla och allt men imorron är det dags. Jag är sjukt nervös och är livrädd att han ska säga att det inte kommer fungera mellan oss och att han gör slut. Men jag hoppas att vi bara kan rensa luften om det där och gå vidare, han och jag tillsammans och inte han, Parasiten och jag..

Parasiten är Ts så kallat bästa vän och enligt han själv så är hon som en syster till honom. Första intrycket jag fick av henne var inget positivt men jag vill ju tycka om henne för att T gör det. jag har agerat lite ”dektektiv” och tyvärr är det bara T som inte känner av de dåliga signalerna. Alla jag har pratat med om henne säger mer eller mindre samma sak…till och med Ts vänner ogillar henne.

så det enda jag kan komma på att göra för att hjälpa T är att få an att börja umgås med dom bra vännerna han och jag har så kanske han tillslut kan genomskåda parasiten, förhoppningsvis!

 Fortsättning följer… Men GOTT NYTT ÅR PÅ ER! 

Ja, det här med att slutföra projekt är definitivt INTE min starka sida! Det blir ju hellre att jag påbörjar ett nytt än att fortsätta med något gammalt eller gårdagens.
Första projektet som jag kommit längst på är något jag sa att jag kunde göra till min bästa vän som inte är det längre. Så nu vet jag inte riktigt hur det blir med det... Tänker att jag vill fullfölja det ändå för hon har ju ändå köpt allt garn och jag har ju tagit på mig att göra det så jag får ju skylla mig själv.

Sen har vi nästa projekt som egentligen är tre olika.. Men tänker att det kanske är bättre att slå ihop det till ett!

Har inte kommit långt och jag är inte snabb på att virka så jag har två evighetsprojekt framför mig. Men det passar ju faktiskt riktigt bra när det bara pissregnar ute! Hoppas att det blir uppehåll när jag ska ge mig ut sen bara!

imorgon är det en vecka sedan jag bestämde mig för att köra på nutrilett som en rivstart. Helt ärligt så fattar jag inte vad folk har mot det! Det blir vad man gör det till och självklart går man upp allt man gått ner om man inte gör en stor förändring! Jag kan följa vilken diet som helst tror jag (vettiga varianter) och jag vet att det kommer funka så länge jag håller mig till det. Det svåra är oftast att förändra sitt beteende på lång sikt. Alla vill vi att det ska finnas genvägar men det finns ingen! Det finns däremot massvis med saker som kan hjälpa en på vägen men inget som kan göra jobbet åt en.

Jag är en person som gärna äter tills maten är slut för att det är gott! Så därför brukar jag äta mat som inte är god för att inte äta för mycket. Så ju äckligare maten är desto mindre äter man...(underlättar ju om det är relativt ätbart men inte gott)

Denna veckan har gått långt över mina förväntningar! Jag har inte hetsätit, kräkts eller haft några svåra crawings som normalt!
Sen pratade jag med min "pratgubbe" igår och han var INTE lika övertygad om att jag gjorde ngt bra. Men det är väll bättre att få i sig 6påsar nutrilett och må bra än att hetsäta och spy flera gånger om dagen!??
Han påstod att det inte var ngt bra val och att han var lite bekymrad för min skull. Och själv tycker jag att det var väl mer att oroa sig för innan än nu!

Sen har jag tränat idag och det gick väldigt bra, men tyvärr är jag besviken för att vi bara hann göra fystester och inte hann med ett helt träningspass. Men jag är ändå nöjd med min insats faktiskt!

Givetvis har ju instruktörerna åsikter med och dom berättade hur dåligt det är med nutrilett osv.. Va faaaaan?
Visst hade jag kanske fått i mig för lite innan träningen eftersom jag inte kunde stå riktigt rak och var yr men det gick ju bra iaf! :)

Nu är det sovdags för imorron ska jag orka upp till arbetsträningen! :) nassi nassi!

Känslan när jag inser att det ända sättet att komma ihåg någonting är att skriva in allting jag ska göra i en kalender, jobba, tvätta, möten, träning, umgås, ringa samtal och eventuella aktiviteter osv.

Adhd, ätstörning, ångest och depressionsproblematik, självdestruktiv, borderline, ptsd, missbruk, social fobi och dyslexi är diagnoser jag har haft och dom flesta har jag kvar. Bipolär är en diagnos jag blivit medicinerad för men aldrig blivit utredd för och nu ser jag ingen mening med att bli utredd för jag käkar nog med mediciner som det är för min adhd. Men jag börjar ana att det inte är omöjligt att jag är bipolär.
För 2 veckor sedan var jag hög på livet och fick till och med en kommentar från en vän att han tyckte jag var lite väl speedad och att jag skulle vara beredd på ett bakslag... Och bakslaget har anlänt!
För 1 ½ vecka sedan satt en av mina bästa vänner och sa till mig att hon inte riktigt vet om hon känner mig, jo, på ett känslomässigt plan. Jag tror inte att jag förstår det helt men oavsett så var det fruktansvärt svårt att lyssna på de saker hon hade att säga. Att jag inte är en egen person, att jag bara kopierar andra. ?så fort jag pratat med den personen om det så är det bara det som gäller tills du snackar med någon annan om något annat och då är det bara det som gäller.?

Hon berättade att hennes 15 åriga dotter inte ville att hon skulle visa mig en lampa som hon ville ha för att jag kanske skulle köpa en likadan, samtidigt som hon säger att hennes dotter tycker väldigt mycket om mig.

Jag vet inte om jag kan beskriva hur smärtsamt det faktiskt var att lyssna på. Hon är den personen som jag umgåtts med kanske i snitt 4 dagar i veckan med i 1 1/2 års tid (undantag när vi varit bortresta), strunt samma egentligen. Poängen är att hon är den jag umgåtts mest med och den personen jag faktiskt litar på och som jag vågar visa mig sårbar inför.

Det som var och fortfarande är jobbigast, jag vet att allt hon sa var för att hon bryr sig om mig även om hon viste att jag skulle bli ledsen. Jag satt i min fåtölj med händerna för ansiktet och ville bara försvinna och när hon kom och höll om mig och sa att det var jobbigt att se mig så ledsen. Någonstans så ville jag bara slita ut henne ur lägenheten, skrika och vara förbannad men eftersom jag vet att hon inte vill såra mig så kunde jag inte bli arg, bara ledsen och uppgiven.

Från den dagen så har jag försökt att kämpa för att hålla masken uppe men nu har det tagit tvärstopp och jag känner mig mest som ett ytligt skal utan innehåll som vandrar runt och försöker hålla uppe ett hopp om att det kommer bli bättre snart.

Jag försöker hitta förklaringar för att förstå varför jag mår som jag gör och försöker lite desperat hitta saker som kanske kan hjälpa. Fysisk aktivitet vet ju alla att man mår bättre av, och så även för mig när jag väl lyckas motivera mig själv till det. som tur är har jag ju hunden, annars hade jag nog inte lämnat lägenheten alls. Jag köpte vitaminer på konsum igår med alla möjliga vitaminer i, bland annat B12 som jag hört att man kan bli nedstämd av om man har brist på. jag försöker hålla efter i lägenheten för att jag vet att jag mår bättre av att ha det rent omkring mig, men det är jättesvårt för egentligen så vill jag inte existera. Jag vill bara sätta ett knivblad mot min handled, trycka det hårt mot huden och dra till. Jag vill se hur hur huden och fettvävnaden delar på sig och känna varmt blod pulsera ut tills jag blir utmattad av blodförlusten. Jag har ju vänner som har nyckel till lägenheten så det är teoretiskt genomförbart, men jag vill inte lämna min hund... Hon är anledningen till varför jag kämpar och det är hon som ger mig hopp!