Mycket har hänt sedan september, både bra och mindre bra saker men lite snabbfakta..

Sen L, som jag trodde var min bästa vän, sa upp kontakten med mig så har jag insett att min relation med henne inte var så sund alls. Jag har märkt att jag har många vänner runt omkring mig som tycker om mig för den jag är och som inte vill att jag ska ändra på mig på något sätt.

Jag köpte ett säsongskort på hockeyn och nu är jag tillsammans med min hockeygranne och älskling, T.

Jag har nu kommit upp i 50% på arbetsträningen och ska iväg på något tjockisläger nu i slutet av januari.

Mitt nyårslöfte för 2016 är att skippa spriten och ta tag i skiten! Efter att jag fick en ordentlig snefylla som resulterade i att jag hamnade i fyllecell där jag fejkade ett självmordsförsök, hamnade på akuten, sen IVA, för att sen hamna på psyk och bli hem släppt efter samtal med läkaren.. ja, det är galet och bisarrt, och inget som nånsin får hända igen.

Tyvärr är det så att drickandet har kommit med T eftersom han tycker om att vara ute och festa och dricka öl med sina vänner. Jag har ju känt att om jag inte följer med så får jag ju aldrig träffa honom men det håller på att ändras nu också.

T har från och med idag blivit hundägare och har förstått att det kommer bli mkt mindre festande iaf, men vi har inte direkt pratat med varandra om allt som hänt med min snefylla och allt men imorron är det dags. Jag är sjukt nervös och är livrädd att han ska säga att det inte kommer fungera mellan oss och att han gör slut. Men jag hoppas att vi bara kan rensa luften om det där och gå vidare, han och jag tillsammans och inte han, Parasiten och jag..

Parasiten är Ts så kallat bästa vän och enligt han själv så är hon som en syster till honom. Första intrycket jag fick av henne var inget positivt men jag vill ju tycka om henne för att T gör det. jag har agerat lite ”dektektiv” och tyvärr är det bara T som inte känner av de dåliga signalerna. Alla jag har pratat med om henne säger mer eller mindre samma sak…till och med Ts vänner ogillar henne.

så det enda jag kan komma på att göra för att hjälpa T är att få an att börja umgås med dom bra vännerna han och jag har så kanske han tillslut kan genomskåda parasiten, förhoppningsvis!

 Fortsättning följer… Men GOTT NYTT ÅR PÅ ER! 

Tagit en morgonprommis med busfröna och gett dom frukost. Snart påväg till arbetsträningen och ligger på sängen och känner mig ganska nöjd med tillvaron efter omständigheterna!
I söndags så var det en väldigt märklig dag. Från att vara en av dom bästa, till att vara en av de sämsta. Hon som jag ansåg vara min bästa vän gjorde mer eller mindre slut med mig.. Och det känns forfarande som en dröm som jag hoppas att vakna upp ifrån men tror att det bara är att gilla läget och gå vidare.
Så det försöker jag med nu och igår gjorde jag något som jag aldrig trodde jag skulle våga... Jag berättade allt! Inga mer hemligheter! Vilken fantastisk befrielse det var!

Morgonbus på morgonpromenaden, men nu ska jag köra iväg!

Plötsligt blev det helg och saker och ting börjar verkligen reda upp sig och kännas bra! Igårkväll fick jag en bonushund så här har det varit väldigt lugnt. Vi tog däremot en WP promenad nu vid lunch:).
Planen är att vara hemma med dom hela dagen och eventuellt ta och klippa lite klor på lilltjejen som ägarna tycker är jobbigt.

Jag hade ingen vikt själv men jäklar så svettig jag var när vi kom hem ändå! :)
Imorron ska vi till hundkappbanan och miljöträna och min tjej ska få testa på och vara en greyhound. Får väl se hur det går, haha! ;)

Ikväll så körde jag och tre vänner lite lydnadsträning, och det gick super bra för mig och voffsan! Sen blev det en promenad med dom fyrbenta.. Bara en sån där fantastiskt sköna och lyckade kvällarna!

Hon är forfarande utslagen och jag sitter lugnt och avslappnat och tittar på CSI!
Strax kissrundan och hopp i säng! :)

Förutom att jag åt potatismos till frukost igår så gick det bra med nutrilett resten av dagen! Kanske lite tramsigt men jag är fan stolt över att jag klarade en hel dag utan att hetsäta och spy! Och än så länge har jag inte stött på några svårigheter för dagen, vilket känns lite för bra för att vara sant. Ställde mig på vågen nyss och den sa 113,5kg så det finns en liten chans att jag klarar av att gå ner 3 kilo tills den 14.e när jag ska prata med dietisten. Och på tisdag så är det invägning och scanning på schemat. Får se vad den hemska vågen säger och om den påstår att jag fortfarande är som en 43 åring. Läskigt!

Ska ta en cykeltur med voffsan och bara njuta av mina framsteg!

Fick en glad överraskning idag av en vän som nyss fått barn, hon vill gå och käka en trerätters med mig nästa vecka och gissa om jag blev glad! Satt och åt min jävla tonfisk ur burk, för att hålla nere på kalorierna, men sen bestämde jag mig för att göra lite blåbärs paj, mums, men marsan sås. dubbelmums! Självklart så blev det inte bara för en person utan för typ sex och så var ångestcirkusen igång igen! Äta, kräkas, äta kräkas etc. ja, det kan jag, och jag blir lika arg och besviken på mig själv varje gång. Så jag tog hunden för att gå till grannen för att hoppas på att hon hade en bättre dag än mig, men hon var inte hemma såklart så jag tog en liten promenad med hunden och försökte tänka på annat. På vägen hem så såg jag att konsum hade öppet så jag slank in där och letade efter något att skära mig med (för nu kände jag att jag i alla fall testat att avleda mig på andra sätt först och främst). Självklart så hade dom inte vad jag letade efter så då stod jag och tittade på rakhyvlar.. men nej, det orkar jag inte pyssla med.

När jag kom in så slänger jag mig i städskåpet, där jag brukar förvara mina sådana saker och jag vet att jag ska ha det hemma men hittar det inte och bryter ihop fullständigt.

Då kommer min fina voffs och tröstar mig så nu är det väl relativt hanterbart igen men vad fan ska man göra?

Egentligen så vill jag vara en förbild för yngre men det går ju inte om jag ska hålla på såhär, vilket jag inte får mindre ångest över. Och hur i hela helvettet ska jag klara av att gå ner 5 kilo på tio dagar?

Sitter fortfarande och vill skära mig, är det patetiskt? 

Hälften av tvätten är inlagd i skåpen, Kia fick sig en vettig promenad idag och jag har tränat nu på kvällen. Jag skulle ha varit på arbetsträningen men det fanns verkligen ingen ork till det.
Och nyss var jag ute och kissade hunden och givetvis var jag tvungen att ställa mig på vågen och nu rasade hela dagen samman! Ska sova nu och försöka ta mig upp till arbetsträningen imorron iaf

Adhd, ätstörning, ångest och depressionsproblematik, självdestruktiv, borderline, ptsd, missbruk, social fobi och dyslexi är diagnoser jag har haft och dom flesta har jag kvar. Bipolär är en diagnos jag blivit medicinerad för men aldrig blivit utredd för och nu ser jag ingen mening med att bli utredd för jag käkar nog med mediciner som det är för min adhd. Men jag börjar ana att det inte är omöjligt att jag är bipolär.
För 2 veckor sedan var jag hög på livet och fick till och med en kommentar från en vän att han tyckte jag var lite väl speedad och att jag skulle vara beredd på ett bakslag... Och bakslaget har anlänt!
För 1 ½ vecka sedan satt en av mina bästa vänner och sa till mig att hon inte riktigt vet om hon känner mig, jo, på ett känslomässigt plan. Jag tror inte att jag förstår det helt men oavsett så var det fruktansvärt svårt att lyssna på de saker hon hade att säga. Att jag inte är en egen person, att jag bara kopierar andra. ?så fort jag pratat med den personen om det så är det bara det som gäller tills du snackar med någon annan om något annat och då är det bara det som gäller.?

Hon berättade att hennes 15 åriga dotter inte ville att hon skulle visa mig en lampa som hon ville ha för att jag kanske skulle köpa en likadan, samtidigt som hon säger att hennes dotter tycker väldigt mycket om mig.

Jag vet inte om jag kan beskriva hur smärtsamt det faktiskt var att lyssna på. Hon är den personen som jag umgåtts med kanske i snitt 4 dagar i veckan med i 1 1/2 års tid (undantag när vi varit bortresta), strunt samma egentligen. Poängen är att hon är den jag umgåtts mest med och den personen jag faktiskt litar på och som jag vågar visa mig sårbar inför.

Det som var och fortfarande är jobbigast, jag vet att allt hon sa var för att hon bryr sig om mig även om hon viste att jag skulle bli ledsen. Jag satt i min fåtölj med händerna för ansiktet och ville bara försvinna och när hon kom och höll om mig och sa att det var jobbigt att se mig så ledsen. Någonstans så ville jag bara slita ut henne ur lägenheten, skrika och vara förbannad men eftersom jag vet att hon inte vill såra mig så kunde jag inte bli arg, bara ledsen och uppgiven.

Från den dagen så har jag försökt att kämpa för att hålla masken uppe men nu har det tagit tvärstopp och jag känner mig mest som ett ytligt skal utan innehåll som vandrar runt och försöker hålla uppe ett hopp om att det kommer bli bättre snart.

Jag försöker hitta förklaringar för att förstå varför jag mår som jag gör och försöker lite desperat hitta saker som kanske kan hjälpa. Fysisk aktivitet vet ju alla att man mår bättre av, och så även för mig när jag väl lyckas motivera mig själv till det. som tur är har jag ju hunden, annars hade jag nog inte lämnat lägenheten alls. Jag köpte vitaminer på konsum igår med alla möjliga vitaminer i, bland annat B12 som jag hört att man kan bli nedstämd av om man har brist på. jag försöker hålla efter i lägenheten för att jag vet att jag mår bättre av att ha det rent omkring mig, men det är jättesvårt för egentligen så vill jag inte existera. Jag vill bara sätta ett knivblad mot min handled, trycka det hårt mot huden och dra till. Jag vill se hur hur huden och fettvävnaden delar på sig och känna varmt blod pulsera ut tills jag blir utmattad av blodförlusten. Jag har ju vänner som har nyckel till lägenheten så det är teoretiskt genomförbart, men jag vill inte lämna min hund... Hon är anledningen till varför jag kämpar och det är hon som ger mig hopp!